Grundidén för det som benämns trickle down economics är att skattelättnader och andra förmåner för de rika och företag i toppen av ekonomin ska ”sippra ner” till resten av befolkningen, detta genom investeringar, jobbskapande och högre löner. Sänk skatten för de rika, så investerar de mer, ekonomin växer, och alla får det bättre.
Den stora frågan är… fungerar det att sänka skatten för de allra rikaste (trickle down economics) för att de som är fattiga skall få mer pengar i sin plånbok ? Det finns de som tror på det, men nu har forskningen i t.ex Storbritannien kommit fram till att detta är en myt.
Det finns även tydliga tecken på att det inte fungerar som många hoppas att det skall göra.
- USA under Reagan (1980-talet) är det mest citerade försöket. Skatterna sänktes kraftigt för höginkomsttagare. Ekonomin växte, men inkomstojämlikheten ökade markant. De rika blev rikare, medel- och underklassen stagnerade lönemässigt.
- Kansas, USA (2012–2017) är ett närmast klassiskt motexempel. Guvernör Sam Brownback genomförde massiva skattesänkningar. Resultatet blev budgetkris, nedskärningar i skolor och sjukvård, och svag tillväxt, varpå Kansas backade och höjde skatterna igen.
- Storbritannien 2022 under Liz Truss kollapsade på några veckor. Budgeten med stora skattesänkningar finansierade med lån fick marknaderna att rasa och pundet att falla fritt.
Forskningen säger
- IMF publicerade 2020 en studie som visade att skattesänkningar för de rikaste 20% ökade ojämlikheten utan nämnvärd effekt på tillväxt.
- Nobelpristagare som Joseph Stiglitz och Paul Krugman har avfärdat den som politisk ideologi snarare än ekonomi.
- En undersökning av 1 453 ekonomer 2021 (IGM Forum, Chicago) fann att ett stort flertal avvisade påståendet att Reagans skattesänkningar ökade BNP per capita på lång sikt.
Hope & Limberg (2020/2022) — LSE
Den mest citerade studien. Ekonomerna David Hope och Julian Limberg analyserade data över 50 år från 18 länder och fann att skattesänkningar för de rika ökade ojämlikheten på kort och medellång sikt, och hade ingen signifikant effekt på BNP per capita eller sysselsättning. Studien publicerades i en vetenskaplig tidskrift 2022 och är nu standardreferens i debatten. – Länk
Trumps skattereform (TCJA) utvärderad
Trumps skattereform från 2017 (TCJA) hade liten eller ingen effekt på nya företagsinvesteringar, och en modest om ens någon effekt på BNP. Avdragen för genomströmningsinkomster, varav hälften av fördelarna gick till hushåll med över en miljon dollar per år, gav ingen boost till ekonomisk aktivitet, inga löneökningar, inga nya jobb. – Länk
Roosevelt Institute (2024–2025)
Roosevelt Institute publicerade 2025 en genomgång som samlar ett stort antal studier, bland annat Hope & Limberg, Piketty, Saez och flera andra, som alla pekar i samma riktning: skattesänkningar för de rika levererar inte de utlovade effekterna. – Länk
Partier vars politik liknar trickle-down i praktiken
Moderaterna är det tydligaste exemplet.
Moderaterna och de andra borgerliga partierna förlitar sig på att marknaden ska lösa tillväxten genom skattesänkningar. Tanken är att detta ska stimulera ekonomin och ”betala sig självt” på sikt genom fler jobb. Under Reinfeldts regeringar genomfördes bland annat slopandet av förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten.
Liberalerna drev igenom ett konkret exempel
Liberalerna fick i januariavtalet igenom att ta bort värnskatten för de allra rikaste — en åtgärd som kritiker direkt kopplade till trickle-down-logik.
KD och SD stödjer liknande skattepolitik. Den nuvarande regeringens skattesänkningsförslag 2024 byggde på en överenskommelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna.
Partierna närliggande organisationer
Flera svenska tankesmedjor driver aktivt denna typ av politik utan att använda termen:
- Timbro (nära Moderaterna) förespråkar konsekvent lägre skatter, avregleringar och minskad offentlig sektor.
- Ratio forskar kring marknadsekonomi och är skeptisk till höga kapitalskatter.
- Entreprenörskapsforum argumenterar för lägre företags- och kapitalskatter som tillväxtmotor.
Väljarpsykologi
Forskning visar att många människor inom medelklassen underskattar sin relativa ekonomiska position, de tror att de är närmare toppen än de är. Det gör att skattesänkningar för höginkomsttagare inte alltid upplevs som ett hot, utan som något man själv kanske snart gynnas av.
Cruces, Perez-Truglia & Tetaz (2013) Journal of Public Economics
Den klassiska studien på området. Visar systematiska bias i hur individer uppfattar sin position i inkomstfördelningen, och att dessa bias härstammar från extrapolering av information från referensgrupper. Studien visar även att de som överskattade sin relativa position och trodde de var rikare än de var tenderade att efterfråga mer omfördelning när de fick reda på sin faktiska placering.