Arbetsförmedlingen och dess reformering

Finns en myndighet som de flesta klagar på, nämligen Arbetsförmedlingen. Denna myndighet är uppe som samtalsämne i varje val till olika församlingar. Alla har en åsikt om vad Arbetsförmedlingen gör fel, trots att de bara lever upp till vad våra folkvalda bestämmer att de skall göra.

Vad är det för reformer som genomförts (säkert missat några) genom åren? Hur började det?

Avvecklingen av monopolet (1992–1993)

• Vad hände? År 1992 infördes en lag som tillät privata arbetsförmedlingar och uthyrning av arbetskraft, vilket innebar att statens monopol på arbetsförmedling avvecklades.
• Initialt: Till en början var det begränsat till vissa yrkesgrupper (som musiker och chefer), men redan året efter, 1993, släpptes marknaden i stort sett fri, även om den fortfarande stod under statlig tillsyn (dåvarande AMS).
• Betydelse: Det skapade förutsättningar för bemanningsföretag och privata matchningsaktörer att etablera sig. Dock behöll den statliga Arbetsförmedlingen det primära ansvaret för den aktiva arbetsmarknadspolitiken och de arbetssökande.

Steget efter detta är till stor del det vi ser effekten av idag. En effekt som de flesta ändå inte gillar, men som ändå verkar vara något de vill behålla. Att behålla de privata aktörerna, är det verkligen försvarbart rent ekonomiskt?

Varför var det just en privatisering, den lösning som blev aktuell

De som satt vid makten (Bildt-regeringen) när privatiseringarna började byggde hela sin ide på det som brukar kallas TINA. En ide som kommer från Thatchers Storbritannien och 80-talet.

Det uppdrag som Arbetsförmedlingen själv inte fullt ut ansågs klara av, och som politiken ville åtgärda genom att involvera privata leverantörer, var främst matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare, särskilt för grupper som stod långt från arbetsmarknaden.

Kritiken mot Arbetsförmedlingen handlade inte primärt om dess myndighetsutövning (som att hantera bidrag och sanktioner), utan mot själva effektiviteten i dess service och kärnuppdrag.

Problemet ansågs vara att Arbetsförmedlingen var en byråkratisk koloss som saknade den flexibilitet som då ansågs behövas, varken då resultatinriktad eller marknadsnära för att klara av den komplexa matchningsuppgiften i en modern ekonomi, särskilt för dem som behöver mest stöd. Genom privatiseringen ville man injicera konkurrens och innovation i systemet.

Det fanns fyra olika områden som politiken ville skulle bli bättre med att lägga ansvaret på privata aktörer. Att det sedan inte blivit så, som det äskade, är en annan sak.

---

Det politiken såg skulle lösas med privata aktörer

1. Ineffektivitet i matchningen

Det största problemet var att Arbetsförmedlingen ansågs vara för långsam och ineffektiv på att få arbetssökande, särskilt långtidsarbetslösa, i arbete.

• Låg förmedlingsgrad: Före reformen konstaterade man att endast en mycket liten andel av alla lediga jobb i Sverige (så lågt som 1,5% enligt vissa källor) förmedlades av Arbetsförmedlingens personal. De flesta jobb hittades via andra kanaler.
• Svag kunskapsbas: Riksrevisionen kritiserade Arbetsförmedlingen för att dess arbetssätt och metoder hade en svag kunskapsgrund och att myndigheten inte systematiskt följde upp vilka metoder som var mest effektiva.

2. Olikvärdig och generisk service

Kritiken handlade om att den arbetssökande fick en för generisk (allmän) och likriktad service, oavsett individens behov och förutsättningar.

• Brist på individanpassning: Arbetssökande upplevde att de sällan fick det skräddarsydda och tidiga stöd de behövde. En arbetsförmedlare kunde ha ett mycket stort antal inskrivna, vilket begränsade möjligheten till djupgående, personlig kontakt.
• Ojämlik service: Det fanns brister i likvärdigheten i bedömningar och insatser mellan olika kontor och arbetsförmedlare i landet.

3. Dålig service till arbetsgivare

Arbetsgivare uttryckte ofta missnöje med att Arbetsförmedlingen var dålig på att förstå deras rekryteringsbehov och presentera lämpliga kandidater.

• Dåliga nätverk: Privata aktörer som Kompetensföretagen (bemannings- och matchningsföretag) menade att de skulle ha större nätverk och bättre relationer med näringslivet, För att därmed vara mer kvalitativt kunde matcha arbetssökande snabbare mot lediga jobb än den statliga myndigheten.

Note :: Utfallet vet vi numera genom en utvärdering hos IFAU, men förändring vägras ändå så slöseriet med skattepengar fortsätter. 

4. Bristande fokus på resultat (Målstyrning)

Genom att införa system som Stöd och Matchning (STOM) och senare Rusta och Matcha (RM) ville man:

• Införa Målstyrning: Låta de privata aktörerna få en ekonomisk drivkraft att fokusera på resultat (dvs. att få deltagaren i arbete eller studier), i motsats till Arbetsförmedlingen som ansågs fokusera mer på processen och att erbjuda aktiviteter.
• Öka Valfriheten: Ge den arbetssökande möjlighet att välja sin leverantör, vilket skulle tvinga leverantörerna (inklusive AF:s egna tjänster) att konkurrera med kvalitet för att behålla kunderna.

Detta ger, som vi kan se idag, incitamentet att behålla människor i sysselsättning, istället för att hjälpa dem till lönearbete. Hur såg våra folkvalde inte detta komma? För det är något som de med mer liberal inrikting på arbetsmarknadspolitiker bör ha sett skall kunna ske.

---

Hur har det då blivit? Utefter vad vi kan se idag.

Det korta svaret, baserat på oberoende utvärderingar, är att ineffektiviteten i matchningen inte har minskat på det sätt som politiken önskade och aviserade. Reformen har lett till stora förändringar i hur Arbetsförmedlingen arbetar, men det har inte medfört den önskade effektökningen i form av snabbare övergång till arbete eller studier. Vilket är helt logiskt när du lägger ett samhällsansvar på vinstdrivande företag.

Resultatet av matchningstjänsterna

Den viktigaste utvärderingen kommer från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), som granskat tjänster som Rusta och matcha (RM). Deras slutsatser pekar på: Rapporten

• Ingen förbättrad effekt: Deltagare som har anvisats till de privata matchningstjänsterna (RM) har, trots högre kostnader, inte visat på tydligt förbättrade arbetsmarknadsutfall (som högre löneinkomst eller snabbare övergång till arbete) jämfört med arbetssökande som fått annat stöd av Arbetsförmedlingen.
• Högre kostnad: Tjänsterna hos de fristående leverantörerna har varit dyrare än Arbetsförmedlingens egna insatser, vilket motsäger målet om att effektiviteten skulle öka och kostnaderna minska.

Detta innebär att ineffektiviteten i form av långsam övergång till jobb inte har åtgärdats bara genom att lägga ut uppdraget på privata aktörer. Så varför fortsätta med detta? för att slösa skattepengar.

Problemet med systemstyrningen

Kritik har också riktats mot hur systemet har utformats och styrts, vilket i sig har skapat en ny typ av ineffektivitet.

• Lågpresterande leverantörer: Det har funnits ett stort antal leverantörer med mycket låga resultat (i vissa fall endast 2–5 procent av deltagarna i arbete/studier), som ändå tillåtits vara kvar i systemet under lång tid. Denna bristande styrning från Arbetsförmedlingen har kritiserats av branschorganisationer (Kompetensföretagen) och politiker.
• Stora variationer: Effektiviteten varierar kraftigt mellan de privata leverantörerna. Detta tyder på att systemet i sig inte är ineffektivt, men att det har varit ineffektivt på att sålla bort dåliga aktörer och styra deltagare till de som presterar bäst.

De som tog besluten, del för del, i denna reformering måste ha kunnat se att detta skulle kunna ske, för de gjorde väl en konsekvensanalys? Ger du privata företag (som är vinstgivande) betalt med skattepengar så kommer de försöka maximera vinsten före att se till att människor kommer till anställning. Skattepengar är ingen risk, då de kommer med en uppgift, inte ett eget risktagande.

---

De privata aktörerna och ”Cream skimming”

Människor med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har i flera utredningar och rapporter pekats ut som den grupp som riskerat att hamna mest i kläm efter Arbetsförmedlingens reformering.

Kritiken som har kommit från bland annat Riksrevisionen och IFAU, handlar om att de privata aktörernas logik inte alltid rimmar med det omfattande och långsiktiga stöd som denna grupp personer har faktiskt behov av. De privata aktörerna styrs nämnligen av en ersättningsmodell där en stor del av betalningen utgår när personen får ett jobb (resultatersättning).

Det skapar ett starkt ekonomiskt incitament för de privata leverantörerna att lägga mest resurser på de arbetssökande som valt dem, som de bedömer har störst chans att få jobb snabbt. Detta gör att personer med funktionsnedsättningar, som kräver långvarig rehabilitering, anpassningar eller omfattande stöd hos arbetsgivaren, blir de ”olönsamma”.

Innan reformen fanns det (iaf rent teoretiskt) inom Arbetsförmedlingen specialister som SIUS-konsulenter (Särskilt Introduktions- och Uppföljningsstöd), arbetsterapeuter och psykologer med specifik kunskap om funktionshinder. När uppdraget lades ut på privata aktörer (via tjänster som Rusta och matcha) ställdes inte samma krav på specialistkompetens hos deras personal.

Utfallet blev därav, trots fina intentioner och god vilja, att många privata handledare som är duktiga på allmänt jobbsökande (skriva CV, intervjuträning), men saknar ofta den medicinsk eller arbetsterapeutisk kompetens. Vilket är det somkrävs för att bedöma vilken typ av anpassning en person behöver på en arbetsplats.

Många har vittnat om att de skickas till olika matchningstjänster som inte kan hjälpa dem, bara för att efter ett år skickas tillbaka till Arbetsförmedlingen för en ny bedömning.

Det behövs en ny balans för en fungerande Arbetsförmedling (2026)

För att lyckas behöver den alltid hatade myndigheten hitta en balans där staten tar ansvar för de svåra fallen (rehabilitering och djupt stöd) medan privata aktörer kan användas för ren matchning där det är effektivt. Man måste gå ifrån idén om att ”en storlek passar alla” och istället bygga systemet utifrån individens specifika behov.

En av de största förlusterna i reformeringen var att expertis kring funktionsnedsättningar och arbetshinder försvann eller blev för utspridd. Därav behöver Arbetsförmedlingen åter börja anställa fler arbetsterapeuter, psykologer och SIUS-konsulenter (Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd). Denna kompetens måste finnas tillgänglig lokalt, inte bara via telefon eller centrala hubbar, för att kunna göra korrekta bedömningar tidigt i processen.

Det nuvarande systemet där privata aktörer får betalt per ”huvud” eller för snabba resultat leder till att de svagaste grupperna prioriteras bort. Så det behöver skapas en ersättningsmodell som ger högre ersättning för de svåraste fallen. Om en leverantör får betydligt mer betalt för att hjälpa en person med en funktionsnedsättning till jobb än en akademiker, blir det ekonomiskt rationellt att lägga tid på dem som behöver mest stöd.

Arbetsförmedlingen måste återgå till en modell med mycket starkare lokal förankring, både hos företag och till de arbetssökande. Arbetsförmedlingen måste sitta i samma lokaler som kommunens socialtjänst och vuxenutbildning för att skapa ”en dörr in” för individen. Detta kallas ofta för samlokalisering. Dagens samordningsförbund fungera mycket bristfälligt då de saknar mandat att beordra stöd hos andra myndigheter. Därav faller väldigt många mellan stolarna, vilket sägs skall motverkas med samordningsförbunden.